... sometimes the green mile seems so long

Det är inte varje dag jag ser sådana filmer som Gröna milen. Jag blir riktigt förtjust i filmer som får mig både gråta och skratta. Skapelsen av regissören Frank Darabont som är baserad på Stephen Kings bok är just en sådan. Enligt mig dock, fäller man mera tårar i den än man skrattar. Det är kanske därför jag uppskattar verkligen lite ljusare scener i filmen som får mig att le. Utan dem skulle filmen var lite tråkigare, lite sorgligare, lite svårare att se.
 
"I've lived a lot of years, Ellie, but 1935 takes the prize."
 
Någon gång i 1935 får Gröna milen en ny fånge som heter John Coffey. Det är enorm stor afroamerikan som är dömd till dödsstraffen. För Paul Edgecomb, som jobbar där borde det inte vara särskild svårt att tro på gigantens skyldighet till brottet. Problemet är att John påminner snarare ett oskyldigt barn som är till och med rädd för mörket än någon grym brottsling. Sedan börjar det hända saker, underliga saker. 
Den här filmen visar vilka känslor människor upplever. Både de som straffas på den elektriska stolen men även människor som utgör straffen. Filmen väcker en hel del funderingar om fängelset,om brottslingar och så klart om själva livet.
 
Gröna milen är en riktigt gripande film. Vissa scener är otroligt starka, starka att det tränger sig djupt i ens hjärta. Jag skulle nog våga säga att det är en av det bästa filmer jag har sett om inte den bästa. Mitt tips för er som tänker se den här filmen var redo på att ha tillräckligt gott om pappershanddukar, det lär behövas! :)

 
 
"John Coffey, like the drink, only not spelled the same"
 
När det gäller filmens skådespel är den av mycket hög kvalité. Alla skådespelare har lyckats med sina roller men aktören som spelade JohnMichael Clarke Dunkan, hans skådespel dominerade mest. Han spelade fantastisk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0